I dagens DN presenterar de tre rödgröna partierna vår överenskommelse om en gemensam EU-politik . Att det är just en överenskommelse för de kommande fyra åren tål att understrykas, det innebär inte att något parti på någon punkt övergett sina egna positioner. Det är trots allt en regeringsamverkan vi förbereder, inte en partisammanslagning. Vänsterpartiet är lika mycket EU-kritiker som vi var igår, även om vi accepterar att en rödgrön regering under de kommande fyra åren kommer vara en regering som ”är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.”

När jag för drygt ett och halvt år sedan tillsammans med Ulla Hoffmann började förhandla med S och MP om den gemensamma utrikes-, migrations- och säkerhetspolitiken hade vi två tydliga målsättningar; 1) Att våra överenskommelser skulle göra skillnad mot den borgerliga regeringen 2) Att Vänsterpartiet skulle göra avtryck i alla överenskommelser. Hitintills tycker jag att vi lyckats med båda dessa målsättningar.

Det finns flera delar av överenskommelsen som jag tycker är bra, vi markerar tydligt att det kommer vara klimatet, jobben/fackliga rättigheter och jämställdheten som kommer vara våra prioriteringar. Om jordbruks- och regionalpolitiken skriver vi att ”EU:s jordbrukssubventioner och delar av regional- och strukturfonderna för de mer välmående länderna måste fasas ut och delvis istället satsas på utbildning och forskning, men också för att EU:s totala budget ska minskas.”

Vi markerar tydligt när det gäller de fackliga rättigheterna; ”Vi vill att EU antar ett juridiskt bindande socialt protokoll som tydliggör att fackliga rättigheter såsom förhandlings- och konflikträtt samt rätten att teckna kollektivavtal gäller inom unionen. Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder över gränserna måste göras till en lagstadgad rättighet i EU.”

Inom migrationspolitiken slår vi fast att en rödgrön regering, till skilland från en borgerlig, ”ska vara en tydlig röst i det europeiska samarbetet på migrationsområdet och aktivt verka för att stärka rättssäkerheten, försvara humaniteten, bidra till att solidariteten med människor utanför EU ökar, samtidigt som Sverige ska vara ett föregångsland i frågan om att respektera asylrätten och humaniteten.”

Vi är också tydlig när det kommer till jämställdhet och HBT-personers rättigheter; ”En rödgrön regering kommer inte att förhålla sig passiv när enskilda medlemsländer inskränker och kränker kvinnors och HBT-personers (homosexuella, bisexuella och transpersoner) mänskliga rättigheter. Vi kommer att stödja ett kraftfullt arbete mot diskriminering. Vi vill inte se gemensam abortlagstiftning på EU-nivå, men kommer att verka för att alla medlemsstater respekterar kvinnors rätt till sin egen kropp. Vi vill att samkönade äktenskap ingångna i ett medlemsland ska vara giltiga i hela unionen. Inom utvecklingspolitiken kommer vi att ta strid mot de konservativa krafter som förhindrar satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.”

Lägg därtill att vi ska verka för att EU:s handelsavtal blir ”rättvisa”, att EU som organisation blir mer jämställd, att EU bör undersöka möjligheterna att införa en skatt på internationella valutatransaktioner, en så kallad Tobinskatt, att vi anser att EU:s så kallade terrorlista och processen runt listningen måste ses över för att rättssäkerheten ska kunna garanteras och att vi kommer respektera folkomröstningen om EMU.

Vår överenskommelse är inte 100 % Vänsterpartiets politik, men inte 100 % socialdemokratisk eller miljöpartistisk politik – det är 100 % rödgrön politik. Självklart hade jag som EU-kritiker, socialist och feminist önskat att vi gått längre på en rad områden. Men samtidigt kan vi nu, på ännu ett politiskt område, konstatera att om vi byter regering 19 september så byter vi politik.