Maud Olofsson sviker de mänskliga rättigheterna i Kina
22 maj, 2010 av Hans Linde
Lämna en kommentar »
Just nu besöker en stor svensk näringslivsdelegation Kina under ledning av näringsminister Maud Olofsson och kungen. Bland annat har man träffat Kinas president och idag lördag har man medverkat i ett näringslivsseminarium i Peking. Vid seminariet kritiserade Olofsson Kinas omfattande statliga ägande men frågor om mänskliga rättigheter har hitintills inte lyfts under besöket.
Amnestys pressekretare Elisabeth Löfgren kritiserar tystnaden i dagens Svenska Dagbladet;
- Vi visste att intresset skulle sjunka efter OS, men vi trodde inte att det skulle bli så tyst.
I ett pressmeddelande kommenterar jag Olofsson tystnad;
- Handel och investeringar kan inte frikopplas från arbetet för demokrati, näringslivsseminariet i Peking hade varit ett bra tillfälle för Olofssons att till exempel lyfta de omfattande inskränkningarna i organisationsfriheten på den kinesiska arbetsmarkanden. Jag förutsätter att en rödgrön näringsminister hade agerat annorlunda.
En rödgrön utrikespolitik ska göra skillnade, även i relationerna till Kina. I vår överenskommsel ”En rödgrön politik för Sveriges relationer till världens länder” skrev vi bland annat;
Den ekonomiska utvecklingen som skett under de senaste decennierna har inte gått hand i hand med utvecklingen av fackliga rättigheter. Vissa framsteg har gjorts men dessa rättigheter kränks fortfarande i många länder, i bland annat Kina och Vietnam är rätten att organisera sig i oberoende fackföreningar obefintlig, i Filipinerna och Indonesien möts fackligt aktiva av våld och repression och i Malaysia samt Sydkorea är rätten att bedriva fackligt arbetet begränsad. En rödgrön regering kommer att uppmärksamma frågan i sina kontakter med de länder där de fackliga rättigheterna inte respekteras. En rödgrön regering kommer också att arbetat för att svenska företag i Asien uppträder som mönsterarbetsgivare när det gäller arbetstider, arbetsmiljö, lönesättning och fackliga rättigheter.
Kina är en diktatur som kränker sina medborgares mänskliga rättigheter.
Av den svenska exporten till Asien går cirka tjugo procent till Kina. Det är viktig del av svensk export som är viktig att värna, men det får inte tas som intäkt för ett okritiskt förhållningssätt gentemot Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna. En rödgrön regering kommer att vara tydlig i sin kritik av Kinas brott mot mänskliga rättigheter, inte minst när det gäller förtrycket i Tibet och Xinjiang och vi kommer i våra relationer med Kina regelbundet ta upp enskilda fall. Kina är det land i världen som avrättar flest personer.
Precis som i ditt inlägg om Iran, så håller jag med dig om att vi bör vara tydliga med vad vi anser om brott mot mänskliga rättigheter. Men jag tror att när det kommer till mänskliga rättigheter och utrikespolitik så måste Sverige, om vi vill bibehålla förtroende i G77 ländernas ögon, markera klart avstånd från övriga västländer. Så länge vi anses vara del av ett globallt block som leds av USA, Storbritannien, och andra västländer som bryter mot folkrätten så gott som dagligen, och uppenbarligen inte har för avsikt att ändra dessa vanor, då är det mycket svårt att kritisera G77 länder utan att framstå som en hypokrit. Om vi skall kritisera Iran och Kina, ja då måste vi även visa att vi står för samma värderingar gentemot exempelvis USA, där en domstol nyligen beslutat att fångar på Bagram Air Base kan frihetsberövas på obestämd tid (http://articles.latimes.com/2010/may/21/nation/la-na-court-bagram-20100522). Ironiskt att Obama, som lovade att stänga Guantánamo fängelset, nu istället skapat ett nytt, mycket större och värre Guantánamo. Eller Storbritannien, vars nya bakåtsträvande regim lovat avskaffa the Human Rights Act (http://www.economist.com/world/britain/displayStory.cfm?story_id=16171311&source=hptextfeature). Ett Sverige som står upp för mänskliga rättigheter kan bara vara ett Sverige som agerar självständigt och tar aktivt avstånd från andra västländers alla folkrättsbrott, vilket vi knappast gör genom att ta del av ockupationen av Afghanistan och de övergrepp mot civila som NATO trupper där gjort sig skyldiga till.